dödskallar fritt från Helena Larsdotter Lindelia
KATARINA ANEER
Brodören Helena Larsdotter Lindelia levde och arbetade i Eksjö i slutet av 1600- och början av 1700-talet. Vid den tiden fick bara män yrkesarbeta med broderi. Undantag kunde göras om en änka tog över verkstaden efter sin man och det var troligtvis så det gick till när Helena blev brodör. I de texter jag läst om henne står det att hennes kännetecken är de glada dödskallarna. Hon broderade dem klotrunda, med stora ögon och breda leenden. De ser snälla ut, och samtidigt lite galna. När jag sett Helenas broderier första gången på en utställning i Eksjö för några år sedan, började jag teckna de runda glada skallarna, först planlöst, lite här och var på anteckningsblock och post-it-lappar. Senare plockade jag fram några av mormors gamla handdukar och började sy med enkla stygn. Det var svårt att sluta. Det är något med dödskallen, en både urgammal och jättevanlig symbol för allt möjligt; livsfara, gift, förgänglighet, coolhet, grymhet. Samtidigt så tänker jag att dödskallar alltid ler. Vi går med andra ord alla omkring med ett ständigt leende bokstavligt talat inom oss hela tiden vare sig vi vill det eller inte. Ett leende som kommer att finnas kvar längre än vi själva.
